Recensioner
Om Je suis la mer
Årets bästa skiva år 2009 enligt Dan Backam SVD ”…framförd med värme och så stort egensinne att genrebeteckningen jazz känns otillräcklig.”
Årets bästa skiva år 2009 enligt Johannes Cornell DN “Det är jazz som vågar dröja sig kvar i just stämningar och sound, utan att för den skull förlora sin improvisatoriska nerv.”
”KB gör ungefär det roligaste, smartaste och mest lustfyllda man kan lyssna på just nu.”
4/5 (Sydsvenskan)
“Pianisten Klas-Henrik Hörngren har skrivit alla låtarna och hyllar ett ensemblespel som är både vackert och suggestivt i samma pulsslag och där Thomas Backman, Joel Wästberg och Magnus Wiklund handskas suveränt med alla vackra meloditeman på sina saxofoner,
klarinetter och tromboner.”
4/5 -(VF)
”Det är en laddad cd, denna den tredje från Klas-Henrik Hörngren, Klabbe, och hans Bank. ”
4/5 (NWT)
”Generös, strålande infallsrik och sjungande jazz i nutid.”
4/5 (Corren)
”Klabbes bank brinner mer än någonsin.”
8/10 (dagensskiva.com)
————————————————————————————————-
Om Klabbes Bank Live:
……………………………………………………………………………………………..
Dan Backman SVD:
Det Svänger om Klabbes Bank
Mjuka blåsklanger och vemodiga pianoackord möter markerade rytmer och skitig elektronik när Klabbes Bank spelar på Fasching. Den ganska unga gruppen, ledd av pianisten Klas-Henrik Hörngren och till stor del hemmahörande i Göteborg, gjorde förra årets bästa svenska jazzalbum, Je suis la mer. Med ett lika skickligt som känsligt och egenartat ensemblespel lyfter man över musiken från denna och de två föregående plattorna till scen och adderar en lite mer betonad rytmik.
Hörngrens kompositioner är intrikata och lite märkliga men samtidigt så melodiösa och rytmiska att de blir lättillgängliga. Banken spelar med ett fokuserat driv och en stor beslutsamhet. Gruppen har ett balanserat och okomplicerat förhållande till jazztraditionen. Musiken drar både mot indierock och electronica men det råder ingen tvekan om var den hör hemma.
Joel Wästberg gör ett mycket inspirerat altsaxsolo i Je suis la mer, följt senare av ytterligare ett fint altsaxsolo, denna gång exekverat av Thomas Backman, och ännu lite senare av ett skönt trombonsolo av Magnus Wiklund. Tre ordentligt utsträckta solon, det är allt, inte ens kapellmästaren behöver göra ett individuellt statement. Det är coolt.
Även Martin Öhman måste nämnas. Han står både för knasterelectronican och det kraftfulla och mycket snyggt svängiga trumspelet. Under en absurt men härligt lång slagverksdominerad passage får han hjälp av basisten Tobias Sondén på golvpuka och Joel Wästberg på cymbal.
Klabbes Bank står för den intressantaste och mest dynamiska svenska jazzen vintern 2010. Att de inte får plats när Rikskonserter, P2 och andra tunga aktörer arrangerar Swedish Jazz Celebration i april är förbluffande.
……………………………………………………………………………………………..
BJÖRN STEFANSON, VF
Suverän uppvisning i sextettspel
(Betyg 4/5)
Med en av fjolårets bästa skivor i bagaget – Je suis la mer – är Klabbes Bank ute och rör sig på de värmländska vägarna. På söndagsvällen bjöd de Arvikapubliken på en suverän uppvisning i sextettspel, vars största förtjänst är att det egentligen inte liknar något annat.
Grundprincipen förefaller lätt anarkistisk; in släntrar sextetten, skruvar dit cymbalerna, kollar förstrött om det finns elektricitet i anläggningen och så drar man igång.
Den första känslan har inte direkt med jazz att göra. I stället förefaller det som om rockens grundbult om ett monumentalt sväng är det allra viktigaste och det sker genom att alla spelar rytminstrument som ett busigt Santana.
Att detta ändå inte kommer att låta som allting annat vittnar även blåsaruppställningen om; saxofon, klarinett och trombon pekar mot musik som spänner från New Orleans ända till Kålsäter – om man så vill – och ensemblespelet är alldeles febrigt. Det känns som att det dröjer minst tre kvart innan någon solist propsar på lite utrymme, då saxofonisten/klarinettisten Thomas Backman tillåts sticka ut.
Annars vilar det mesta på en orgie i rytmer och man slås än en gång av vilka suveräna låtar som Klas-Henrik (Klabbe) Hörngren skrivit för blåsarna i frontlinjen, pianist som han är. Och för att alltihop inte ska löpa risk att bli alltför vackert lägger trummisen Martin Öhman ut diverse störningsljud med hjälp av elektronik.
Slutresultatet blir vackert, med lite skit i hörnen, men framför allt svänger det extraordinärt. Nästa tisdag kan alla musikvänner titta in på museet i Karlstad när Klabbes bank gör oss den äran. Är bandet på lika gott humör som i Arvika på söndagskvällen – där jazzklubben för övrigt bjöd Solbergagymnasiets estetelever på gratis entré – kan ni även köpa Je suis la mer till extrapris.
Gör det.
……………………………………………………………………………………………..
Johannes Cornell DN
Varje gång man hör Klabbes Bank kan man komma på nya tankar om gruppens musik. I recensionen av deras senaste skiva, ”Je suis la mer”, skrev jag att det är musik som vågar dröja sig kvar i stämningar och sound utan att för den skull förlora sin improvisatoriska nerv. Jag fann en sensibilitet i pianisten och bandledaren Klas-Henrik Hörngrens låtskrivande som tycktes hämta mer från popen än från jazzen.
Liksom min kollega i grannmorgontidningen listade jag skivan bland fjolårets bästa.
Allt det där håller än. Men på Fasching hör jag snarare musiken som ett slags parallell till och kanske också en mer eller mindre medveten reaktion mot 70- och 80-talens jazzrock.
För det är ändå mellan de två stilistiska elementen som musiken huvudsakligen rör sig. Jazz och rock – samt pop, fast på ett mer subtilt plan.
Skillnaden, den jättelika skillnaden, mot den muskulösa jazzrocken i stil med till exempel Return to Forever är att det i Hörngrens måleriska kompositioner aldrig blottas några biceps bara för sakens skull. Tvärtom – det här är icke atletisk musik. Den är känslig och lite bräcklig, närmast blyg till temperamentet.
Och det är just där, i samma skede som Return to Forever skyltar över hela stan med sin tvärsäkerhet, som Klabbes Bank, genom att gå åt direkt motsatt håll, känns så oerhört levande. Som genom ett bejakande av att musiken faktiskt skulle kunna störta samman finner gruppen nytt bränsle, nya ingivelser.
Det fordrar mer mod att spela så än att på en klossartad bas av ren spelteknik visa upp sig på scenen som något slags övermänniska i musikerskrud.
……………………………………………………………………………………………..
Olle Hernegren OJ
Klabbes Bank i Karlstad
Klabbes bank tillhör det mer spännande att lyssna på. Åthävor lyser med sin frånvaro, men stämningar och välarrangerat blås är desto vanligare. Mycket av materialet är skrivna stämmor för de tre blåsarna, och den traditionella uppdelningen ensemble-solo-ensemble-nytt solo lyser som regel med sin frånvaro, även om solistinslag förstås inte saknas. Slagverk tillsammans med kreativ och spännande elektronik sätter extra krydda.
Musiken är till största delen hämtad från den väl mottagna cd:n Je suis la mer, där titellåten kontrasterar mot det övriga materialet, som den svängande låt med cirkuskaraktär den är – ett altsaxsolo som märks och ett sjujäkla tryck! Schysst skönt blir ett kort och melodiskt mellanspel. Långa toner på klarinett och trombon blir ett fundament för kaskader av slagverk. En fängslande jazzkväll!